Lördag igen då - det är det rätt ofta tycker jag, men antagligen inte mer ofta än en gång i veckan men hur som helst så är det dagen D som att spela på V75.

Tittade ut mina hästar igår - ett system för 180 kr, filade på det lite idag på förmiddagen.

Just som solen ska till och titta fram och det stormar utanför blir jag hämtad av min far - ska ut till landet och käka lite gott, gå en långpromenad, rätta V75 för att senare gå på julmarknad.

Middagen hade vi redan planerat igår rotfruktsgratäng och entrecote, görgott.

Går ut en runda med hundarna och det är så skitigt - grusvägarna har blivit bottenlösa och då förstår ni kanske hur 3 långhåriga hundar ser ut när jag kommer hem.

Går och hugger en gran till pappas trädgård, sätter i belysning och det blir supermysigt.

In och frågar hur travet går - jo vi hänger med har  3 rätt utav 3 möjliga. Kul att vara med så långt.

Ut i skogen igen och då börjar det duggregna men va faen jag måste ju ha lite mossa till jul - in på pappas mark och hittar jättefin grön mossa och lite enris!

Tillbaka in och hjälper honom att fixa middagen - vi äter och kikar samtidigt på travet och tjoff 4 rätt.

Vi gör oss iordning för att åka på marknaden trots ruskvädret.....men granen lyser i alla fall grann i trädgården. Jösses sicket kladd på parkeringen när vi är framme, strosar runt och kommer fram till Tidans spel och tobak - säger att jag i alla fall har kan ha 5 rätt på travet.

Då tittar Stefan i sin I-phone och säger att det har gått två lopp till och vips har jag 6 rätt - jösses nu börjar siffrorna rulla i mitt huvud.

På vägen hem tittar dottern i mobilen och 7 rätt - när jag kommer hem räknar jag ut att raden ger mig lite över 61.000 kronor.

Ja då var julen extra givmild tidigt i år och vi åker till London till påsk som det var tänkt.

Jag tror nog att det var någon annan som hjälpte mig att fixa raden, för jag har min vaktande ängel där uppe.

Det var nog mor där uppe i himlen som plockade fram kulramen och regnade ner lite pengar över mig.

Det är en alldeles vanlig fredag - eller kanske inte det är snart tredje advent och det ösregnar ute när det egentligen borde snöa. Fast det där kan man ju inte påverka!

Det finns många andra saker vi kan påverka och göra till våra val.

Jag tänker på julen. Vad man hela tiden hör är julstress, att vi är så stressade och det är så mycket som ska hinnas med!

Men de här valen och kraven som vi ställer på oss har vi skapat själva. Det är ingen som säger att du måste köpa ett visst antal klappar, göra ett visst antal besök i juletid, ha ett jättestort julbord o s v.

Jag och julen har ett tämligen anonymt förhållande till varandra. Eftersom familjen är liten så blir allt rätt enkelt.

Julklappar köper jag men försöker att börja med det i tid eller gå i affärerna när inte alla andra är där - det blir mycket enklare och framförallt trevligare så. Irritationsnivån brukar vara rätt hög om man går under rusningstid.

Julmaten inhandlar jag i god tid, några dagar innan julafton så jag kan förbereda allt min takt.

För det är så här - jag klarar inte stress då faller jag rakt igenom allt och blir helt enkelt liggande där som en blöt fläck. Det är bara att välja - göra allt på en gång och sen inte orka någo eller ta allt lite pö om pö och inte göra så stor affär av det hela.

För hur det nu är så är julen bara tre dagar. I år extra kort - en arbetsgivarnas jul skulle man kunna säga. Jag tror att de flesta av oss tror att vi måste göra en massa saker bara för att julen infaller.

Jag är inte religiös på något sätt men det är ju inte för maten och paketens skull vi firar jul - utan till Jesu födelse. Men det har vi tappat någonstans på vägen - jag ska i alla fall gå till kyrkan på julafton. Ni som inte varit i kyrkan denna helg gå dit för det är en ljus och vacker tillställning. Ni har säkert någon ni kan tända ett ljus för också.

Jag förstår den ensamstående mamman som kanske jobbar till klockan 17 dagen innan julafton. Landstinget betalar ut lönen 23:e december och hon ska fixa typ allt den kvällen!! Där kan vi tala om stress och att man sliter ut sig.

Efter någon dag brukar jag tänka så här - jaha det var det här det, så var julen över redan.

Mys istället till det lite enkelt, ta det lugnt - umgås med familjen hemmavid det blir en dag imorron med.

Jag tror att det är många med mig som tittar och skäms lite grann eller också är jag inte så avtrubbad eftersom jag inte har alla skräpkanaler på TV utan bara grundutbudet. Vad jag syftar på är alla dessa program där man ska dutta ihop personer med varandra på ett eller annat sätt.

Jag har tidigare om åren tittat på "Bonde söker fru" med glädje för jag tycker det har varit ett litet roligt program med en rolig idé.

Men årets program utmärker sig nog på flera vis än tidigare skulle jag vilja säga.

Det är klart att man måste ha fysisk närhet och en och annan kyss här och där men i år har deltagarparen varit som fullständiga sugkoppar på varandra.

Man gråter och vet inte om det är rätt val, det är tjyv och rackarspel både till höger och vänster. Svartsjukan fullständigt lyser ur ögonen på de andra deltagarna när någon av bönderna går iväg med någon av tjejerna/kvinnorna! Är man med i programmet så måste man väl ha tagit programidén till sig och förstå vad det hela går ut på.

Nu verkade ju årets upplaga sluta ganska bra trots allt - alla bönderna har hittat någon och det är härligt att se!

De kvinnor/män som ställer upp har nog inte samma ärliga syfte tyvärr, man kan se en stor besvikelse hos många av de deltangde bönderna som verkligen inte vill något annat än hitta någon att dela sitt liv och rycker tag i det sista halmstrået.

Vad jag inte tror är att de som ställer upp förstår att är man bonde så är man det på heltid, dygnet runt, året om, livet ut.

 Det är en livsstil och det passar nog inte så många av dagens människor - det är ett speciellt sorts folk. Att komma från stan och sätta sig på en jättegård på landet är nog ganska annorlunda. Att få skit under de långa naglarna är nog något man får vänja sig vid om man ska vara bondmora!

Många av de deltagande i dessa dokusåpor har ett helt annat syfte än att hitta sin kärlek - det är att få bli lite kändis, få VIP-bjudningar, äta gratis, kunna vimla med folk som dom inte känner ett dugg av, hamna i gräddan helt enkelt.

Men jag tar i alla fall på mig skämsstruten när jag tittar i fortsättningen för säkerhets skull.

Jag tror faktiskt att det är så nu att vi har gjort slut, vad det är jag talar om undrar ni säkert?

Jag och min fertila ålder....Efter en helvetisk höst så verkar det som att allt är lugn och ro i kroppen och det är så skönt.

Allt har varit upp och ned och jag är fortfarande sjukskriven.

Men det är slut med hormonplåster, långvariga blödningar, vallningar, huvudvärk, ont i magen - jag är på väg upp på banan igen. Det är så härligt och jag kan känna en inre ro i mig - att vad skönt att detta helvete faktiskt har gjort slut med mig och jag med det.

För tro mig det har varit en jobbig tid både för mig själv och familjen. Jag har varit ett monster fast jag inte har velat det!

Är i sådan harmoni att jag bakar bullar idag och det var väldigt länge sen jag gjorde det - säkert flera år sen. Känns som jag har landat i något härligt ludd där jag känner igen Susanne igen.

Ikväll kommer mitt nya Wii hem och då vet nog åtminstone några av er vad det är. Jag kommer nog vara som förlamad imorron av träningsvärk. För även om jag motionerar på många sätt så gör jag nog inte just de rörelserna som finns i spelet. Men det kan vara gött att få känna att musklerna finns kvar.

Här jäser det både till höger och vänster - tar tag i bullebaket då, så blir det nybakade bullar med mjölk sen.

Vaknar upp till en fantastisk morgon jag som inte ens gillar snö tycker det är underbart vackert utanför fönstret, snön verkar ha frusit fast på träden och landskapet har förändrats. Borta i horisonten börjar himlen bli svagt brandgul och det är verkligen vackert.

Min första tanke är att idag ska jag ut med min kamera och ta lite fina foton - vem vet vi kanske inte får mer snö i vinter, som kontrast till förra vintern.

Alla gnäller om snön som kommit och att man måste skotta - men nu är det ju bara någon centimeter. Skit i snön och trampa upp en liten gång istället. Sjukvården blir i alla fall tacksam över att slippa hjärtinfarkter, halkskador, ryggskott - för hur det nu är så är det rätt isigt under snön.

Snö är som vänner man trodde fanns, de smälter bort och så glömmer man dem. Kanske är det bra att det är så för annars skulle det bli jobbigt.

Nu snöade jag in på något helt annat det här med vänskap - har skrivit om det förr men är just nu rätt aktuellt i min värld. När väninnan som jag trodde jag hade kovänder totalt, plockar bort mig från FB och säger att antingen tycker om henne och hennes sambo eller också inte. Då säger jag får väl bli INTE då - ja jag är sån som person eftersom när jag inte gillar någon fungerar det bara inte. Kan inte vara inställsam och försöka verka trevlig - då avstår jag hellre.

Eftersom hon och jag hade en diskussion om den nya sambon där en massa blev sagt där även hon spydde galla, men detta verkar hon ha talat om för sambon.

Det man säger mellan sig och sin väninna håller man för sig själva annars är man ingen riktig kamrat!

Klart hon lever i ett rosa ludd fortfarande hon är ju kär - och uppenbarligen i första fasen av sitt förhållande till honom och då är han väl ganska felfri.

Jag som "känt" henne, trodde jag i 12 år nästan har mist en falsk vän och det känns ganska skönt - nu fick jag se hennes rätta jag till slut. Jag brukar vara rätt bra på att läsa folk annars.

Jag har genom åren hållt tyst om hennes snedsteg och skulle egentligen kunnat sänkt henne som en sten men har inte haft någon lust med det utan hållit tyst som väninnor gör. Eller åtminstone en del gör.

Det är i alla fall bättre sent än aldrig och kom inte och knacka på min dörr igen!

Är jag långsint, jaha då och det skäms jag inte heller för. Lismande och inställsamhet är inget för mig utan raka rör är bättre då vet man vart man har varann. Då behöver inget sånt här hända.

Ha en vit härligt dag så länge det går - det ska bli milt sen!

När vintermörkret lägger sig som en luddig matta runt oss då blir vi som mest hysteriska på hela året. Kanske har vi gått och samlat energi hela hösten.

Vad jag tänker på är julhandeln som startar vid lön kring 25:e november. Detta fullständiga vansinne av prylar som vi inte ens behöver och som många också går och  byter senare.

Jag mötte en bekant idag som var ute med sina barn - de fick gå i butikerna och välja vad de ville ha. Sen slog man in paketen när man kom hem för att senare öppna dem på julafton. Trots att de vet vad det är i paketen så får barnen vänta med att få grejorna - och trots att barnen är ganska stora så vidhåller man traditionen med att det är på julafton det sker.

Min fundering är om man kanske skulle bojkotta allt det här med att handla i december - att man kanske skulle ha en månad där man inte handlar något mer än det nödvändigaste. Skulle jag klara av det?

Det är ju som så att mycket kan man faktiskt låta cirkulera mellan sina vänner och bekanta. T ex böcker, gör en läsegrupp där ni byter böcker med jämna mellanrum. Jag slukar böcker så nog skulle det vara en bra grej för mig och kanske skulle man också upptäcka böcker som man aldrig skulle fått upp ögonen på.

Vi har säkert en massa andra saker också i våra hem som vi bara handlar som vi kanske skulle kunna cirkulera på något vis. Allting är ju inte bra bara för att det är nytt.

Men när lönen kommer åker köpdjävulen i många av oss. Kassar med diverse prylar står som spön i backen - nu ska här handlas.

Mat måste man ha så det skulle jag köpa naturligtvis och det skulle jag nog inte heller dra ner på. Vad som vore spännande är hur mycket pengar man skulle spara genom att göra så här.

Det är trots allt lite klimatsmart också! Nu kanske några av er där ute tänker att konsumerar vi inte stannar Sverige??

Nej det tror jag faktiskt inte det gör, för det är så många penningkåta människor där ute som handlar och köper oavsett så den risken är nog minimal.

Jag lovar att jag ska testa detta även om det inte blir det denna månaden för i ärlighetens namn har jag beställt en del grejor från Internet idag.

Det är alltså kört för denna månaden.

Jag har snart nått till mitten av livet - om jag ska bli lika gammal som min farfar.

Han är 99 år och det är en aktningsvärd ålder. Han bodde fram tills i somras i sitt hus och flyttade då in på ett äldreboende. En egen lägenhet med tillsyn dygnet runt.

Om jag får bli så gammal vet jag ju inte men om jag blir lite skröplig så vill jag nog få det som han har det.

Mycket pratas det om hur dålig vår äldrevård är - läste precis att en person hade hittats död någonstans i Sverige i sin lägenhet efter 8 månader och då kan man verkligen undra vart är vi på väg.

Min farfars boende är fullt av personal som har en massa kärlek att ge till de boende. Farfar har t o m börjat spela dragspel igen vilket han inte har gjort på 25 år. Det var en personal som fick höra att han hade ett dragspel - då tog hon med sitt dragspel och vilken glädje det blev.

För någon månad sedan när jag var där så doftade det äppelkaka i hela trapphuset - man bakade.

Man lagar all mat på plats och det är inte många boende på varje lägenhetsplan. Grönsakerna väljs noggrannt ut dag från dag och är inte förkokta och sega!

Min farfar har helt plötsligt börjat gå upp i vikt eftersom han äter bättre mat och mer näringsriktigt. Även om han är som en myra i maten så är maten så god att han pillar i sig så mycket han orkar.

Personalen gör ett fantastiskt jobb både med personlig vård, samtal, mat, utsmyckning av de gemensamma utrymmena - man tror inte att det är ett äldreboende.

Jag vet att den dagen farfar sluter sina ögonlock för gott så kommer han inte behöva att göra det ensam - då finns någon vid hans sida och håller hans hand.

Tack fina och omtänksamma personal.

Jag har suttit och tittat på Hood ikväll och det är honom jag vill ha, men han kommer ju inte  så jag får vä vänta ja ja men då är det väl läge att tala om allvarligare saker!

Sitter här vid datorn och chattar med några vänner som jag har!

En av dom är en närmare vän som känner mina släktingar, och en annan är en min dotters skolkamrat.

Jag får av den förstnämnda en stor respons då hon frågar om en massa och vi ventilerar en  diten o datten tills hon blir hungrig och ska gå och äta och vi bestämmer att vi hörs någon annan dag.

Den sistnämnda samtalar jag vid en längre stund tills jag nämner hennes dotter och att hon har mobbat min dotter i skola och att det till slut leder till att  hon får byta skola.

Hennes dotter säger att hon har absolut inte varit med på det här, och hon känner sig inte skyldig utan det var lärarnas fel.

Jo då visst kan jag hålla med om det till en viss del men inte backade tjejen i fråga utan hon gick med mobben. Det fortsatte dag ut och dag in och min dotter mådde så dåligt till slut att det var ont i magern, ryggen, ja överallt och då förstod jag.

Går hon till skolan kanske hon inte finns mer!

Idag erkänner inte denna tjej att hon var med i mobben utan att det var andra som startade det hela - då kan jag undra varför sa ingen stopp. Varför sa ingen lärare stopp, varför fanns det ingen elev som inte ville vara med. För jag vet att det fanns elever som inte var där och  dem är min dotter goa vänner med idag.

Mobben vill inte min dotter ha med att göra.....mobben vill inte kännas vid vad dom har gjort. Men så är det väl - en mänsklig vinkel att "nej jag sa eller gjorde inte det".

Jag har från min dotter fått ordagrant vad mobben sa och vad ingen gjorde åt det, jag vet vilka och vem som var med. Det är fegt av er och inte stiga fram och säga förlåt.

Ni är vuxna nu allihop och egentligen behöver ni varann men det som hände där bortom kröken är kanske svårt att bearbeta och förstå..

Man kan ändå hoppas att det kommer något gott ur detta - att lärarna förstår, att eleverna lär sig något åminstone att några lär sig något. Att det finns en framtid på gymnasiet där man tar hand om alla oavsett om hur du är, hur du går, hur du pratar eller ngt annat så finns lärarna där - mobben har försvunnit.

Alla ni som har varit grupp och mobb - hur mår ni, kan ni förstå, kan ni någonsin tänka att det är som att möta ett spöke när man går till skolan, att man kanske hellre tar sitt liv än att möta er.

Tänk efter före och ha lite empati - eller lär er kanske ordet empati om ni inte kan det!

Tack alla ni som läser detta och förstår - då har ni hjälpt min dotter, då har ni puschat iväg en börda som har varit tung att bära!