Det är lätt att tänka efter först när man har sagt en sak. Jag brukar ibland förhasta mig i saker - kanske är jag lite för frispåkig men när det gäller vissa saker är jag försiktig.

Det finns många av oss som går omkring och döljer saker som inte syns - dolda handikapp. Vi kan lida av dyslexi, höra dåligt, synfel till kanske svårare handikapp som heller inte syns.

Det jag ska berätta nu hände på min dotters arbetsplats idag - jag ska inte berätta eller avslöja vem eller var men allt är sant.

I fikarummet sitter ett antal personer och man pratar om att man har varit på en gymnasiesärskola för att informera - en av de anställda säger sedan "men dom verkade ju helt väck i skallen"! Nu delar två arbetsplatser på fikarummet kanske jag ska tillägga.

Min dotters ena arbetskamrat vänder sig om och tittar på henne men säger inget. Min dotter har gått på denna särskola av olika anledningar och hon har inga problem alla att klara arbetslivet, hennes betyg från skolan var i topp.

Min dotter kände sig kränkt och ringer hem till mig.....frågar om hon ska gå till chefen och prata om det men jag tycker kanske det inte är nödvändigt.

Sagt och gjort det fanns andra som reagerade. Min dotters kollega gick istället till chefen och talade om vad som hade hänt. Chefen ifråga gick till den anställde och sa att det var inte speciellt passande att säga som han gjorde och han borde nog gå och be om ursäkt.

Mannen som sade det hela är en bra bit över 50 så jag tror nog det satt långt inne - att döma är lätt, att be om ursäkt är svårt.

Men efter en stund ber han att få prata med min dotter och ber henne om ursäkt, lägger en hand på hennes axel och hoppas det är bra så.

Vi bär alla med oss saker i vårt bagage som vi måste leva med och att göra nidbild av de som har haft det svårt gör mig ont.

Tack Johan för att du står upp för de som är svaga - så ska en chef vara!

När jag var bara några år så fick jag min lekstuga. Farfar hade snickrat ihop den till mig och kom farandes fram på hösten med den på taket på sin Volvo duett.

Han spikade ihop den och jag blev genast förälskad - ett eget hus! Till saken hör att vi bodde på landet och på hösten blir det verkligen kolsvart ute. Sagt och gjort....jag skulle genast ut och leka i mitt nya hus. Fick ficklampan av mamma och just då skulle pappa säga - inte ska du gå ut när det är så mörkt!! Men han hann inte säga just den där repliken, utan jag gick ut och lekte en lång stund.

Vad jag ville komma till är att jag har aldrig varit mörkrädd eftersom det är ingen som har skrämt mig för mörkret.

För om ni tänker efter vad för farligt finns det då det är mörkt. Ja inte är det spöken är det i alla fall.

Genom alla mina skolår har jag fått cykla/gå till bussen 3 km i ur som skur och mörker - det var aldrig frågan om att det var farligt att gå ut - det var mest skog hela vägen.

Naturligtvis har saker och ting ändrats över tid. Nu kan man på landet se bilar som man aldrig sett förut som kör sakta sakta och när man visar sig så kör de genast därifrån i rivstart.

Min far bor ju kvar ute på landet - tillsammans med 3 hundar. Jag är glad över hans hundsällskap för dom hör om det är en spindel utanför och skäller,  personer med onda avsikter är rädda för hundar oavsett om det är av variant små el. stor.

På landet en bit härifrån stals två antika bänkar och senare skulle det visa sig att dom fanns till salu hos Bukowskis - man kunde då gripa tjuvarna. Men vad även tjuvarna hade tappat var en karta över området - med vissa hus rödmarkerade - de röda husen fanns det hundar i, dessa skulle man således undvika!

När jag var ung och flyttade till stan och utelivet var det som lockade mest var högklackat något nödvändigt. Jag bodde inte så långt från centrum och på väg ut var man alltid ett gäng men sent på natten på väg hem var man ibland själv!

Glad i hågen trippade man hem i sina klackskor intet ont anande att det skulle finnas någon ute som hade onda avsikter. Nu har jag nog haft tur eftersom jag aldrig har råkat ut för något - utom att jag blev förföljd en enda gång....då hade jag sinnesnärvo att kränga av mig skorna, springa hem, upp med nyckeln, dra igen dörren efter mig och inte tända några lampor, då kan jag säga att jag hade tur - mannen var nog inte mer än någon meter efter mig.

Gör inte så - inget bra tips att gå hem själv, ta en taxi.

Men att säga att just mörkret är farligt är fel - det är lika många idioter ute på dagen och spanar!

Det finns inte så många prylar, saker, klädesplagg, parfymer - eller you name it som jag ärligt talat vill ha.

Vi har tidigare bestämt att vi inte skulle ge varandra några julklappar men så har vi passerat första advent.

Dottern kommer och säger till mig - mamma du får göra en önskelista. Jag kontrar med att det blir bra ändå,  du behöver inte köpa något till mig. Vi sparar pengarna istället och gör något kul för dom.

Sägas ska att dotten är 22 år snart och jag vet ju vad hon tycker. Hon är lika barnslig som jag - hon vill ha paket och många precis som jag.

Ska därför säga att jag i ärlighetens namn har varit på Kicks idag och doftat runt - näsan står i sjutton hörn av alla dofter. Fast jag hade ju spanat in sen tidigare vad jag vill ha där. Daisy från Marc Jacobs - den doftar så man blir helt bedövad av den underbara doften.

Skriver lite skamset ner önskningen på min lista....Daisy och tänker i nästa steg det blir inte billigt 789 kronor. Fast det är ju bara en önskan - men ändå vet jag att hon kommer att köpa den.

Min far säger likadant vi hoppar över det här med julklappar - ändå vet jag att han kommer ge både mig och dottern pengar. Det är väl klappar som heter duga!

Jag är den som står för maten här på julen. Det blir inte speciellt billigt men det är så härligt att samlas kring ett festligt dukat julbord med alla härliga dofter, hemgjord sill, sillsallad, Jansson och en massa annat.

Jag har inte längtat efter julen förr om åren så mycket men i år gör jag det - lite snö och sen kan vi få jul tycker jag.

Efter allt intagande av mat så blir det nog ett kyrkobesök på natten vid 23.30 - stämningsfullt värre! Det fattas bara häst och släde. Men den har min fars granne lovat att stå med om det blir snö och om det blir något på julnatten i en speciell kyrka och att det skulle sammfalla är nog knappast troligt.

Men nog skulle det vara mysigt bjällerklang, en nordsvensk häst, facklor och fäll i knät - here we go!

Denna dag - nästan första advent går mina tankar till dig, näe jag har inte städat bort dig - du finns här i högsta grad.

Jag skulle vilja tacka dig för att jag fick vara gäst i ditt liv - allt det fina du gav mig, alla skratt, alla historier som du läste högt för mig ur tidningar och som jag inte ville höra hela tiden, allt det fina jag kan ge vidare.

Jag minns som litet barn när du jagade mig och inte hann fatt mig trots att du var en jävel på att springa men jag var värre - jag hade uppfunnit cirklar!

Hade det varit en lördag vilken som helst på senare år hade du och jag förmodligen nu suttit och delat på en vinare och du hade berättat dina historier eller om din barndom.

Jo jag lyssnade, men det hemska du upplevde som barn hade jag ju hört tusen gånger - men jag lyssnade. Du var ett maskrosbarn som faktiskt fann din trygghet och som gav mig glädje.

Jag är glad att du fick leva ihop med ditt barnbarn i nästan 19 år - det är en stor glädje och du var stolt över vår Anna....det var det vackraste du hade. Det spelade ingen roll vad jag hade gjort - Anna överträffade mig.

Du hade dina ideér om mat ......nix det smakade konstigt, köttet är lite rött det går inte att äta. En stek på 1 kg ska vara på minst 1,15 jösses så torrt men du var nöjd.

Du kände skamrosor över vissa saker i ditt liv - det var inte så många som visste om detta, men jag vet och jag vet att en kvinna som du som hade så mycket kärlek inom sig inte skulle behövt uppleva allt detta sorgliga.

Någon såg inte dig, någon hörde inte dig - jo din mormor. Du hörde mig och du hjälpte mig i många år när jag mådde hur dåligt som helst. Vi hade många prövningar på vårt sjukhus.

På slutet var det tvärtom jag hjälpte dig för att du skulle få det bästa. Jag tror nog du fick det med - den bästa vården i Västra götaland. Mitt jobb och sen upp till dig - våra prövningar genom åren gjorde oss tighta och klart jag fanns där när den skoningslösa cancern gjorde intåg.

Sen slockande din lampa, men du lyser för mig i vinterns mörker varje kväll. Jag vet att du går i din särk där uppe, att du sitter och sippar på ett glas gott vin, har lite småplock till mat, lyssnar på lite go sambamusik och mår bra.

Men det bästa av allt du håller din vakande ande över mig och Anna - du var och är det finaste som någon har lånat ut till mig!

Jag tänker som vanligt på en massa och reflekterar över ännu mer.

För ett tag sen när jag hade medarbetarsamtal med min chef så måste jag säga att vi kom in på väldigt mycket annat än arbetet - det var inte alls fel!

I sammanhanget frågade hon mig om jag hade något nytt förhållande - svarar då att "när skulle det ha hänt - jag som aldrig är ute på krogen eller heller är speciellt aktiv i föreningslivet".

Hon säger till mig men jösses Susanne du kan väl testa nätet - där träffade jag min särbo!!!! Men usch kontrar jag med då där finns det väl bara skummisar - det är ju i alla fall sånt man får för sig när man läser tidningar, hör på nyheter "dom träffades via nätet innnan hon mördades".

Men sagt och gjort jag söker upp en dejtingsajt, lägger ut min profil med foto och väntar på om jag ska få något napp?

Det som slår mig genast är att man ska vara intelligent, smal, träna, gilla att åka slalom, vara frisk och en massa annat.

Nåväl jag är intelligent och en massa annat men resten av mallen faller jag utanför.

Får en massa påhälsningar från Italien, Frankrike, England och andra länder - sånt förhållande har jag klarat av redan i 6 års tid - det är jobbigt tro mig, jag vill ha någon nära här där jag bor!

Jag har hittills inte fått någon träff fast en massa flirtar. En dam i min ålder kanske ska vara tacksam över det - ja och så en massa besök på sidan förstås!!

Jag kanske ska nämna att jag har inte haft min profil på sajten mer än i 5 dagar - så jag kanske har lite bråttom.

Sen är jag kanske inte superaktiv där heller.

Min filosofi är egentligen en helt annan. Att visst finns han med stort H där ute någonstans. Jag kanske möter honom på jobbet, i kassakön, julruschen, på tåget eller någon helt annanstans vem vet - det är ju det som är lite spännande.

Helt plötsligt händer det!

Kan faktiskt inte annat än utbrista underbara november för första gången i mitt liv! Jag är själv förvånad över att jag har ett leende på läpparna när jag är ute och går.

Solen skiner på mig, det är nästan +7 grader i luften, en massa sidensvansar i äppelträden och kommungubbarna jobbar med julbelysningen.

Själv är mitt mål Gengåvan - stans secondhandförsäljning där allt går till de hjälpbehövande i andra länder. Idag är det halva priset i hela butiken och jösses vad folk det är när jag kommer fram. Kö!

Jag är ute efter en liten kökssoffa på ca 150 cm och det finns en när jag kommer dit men den är alldeles för lång. En massa andra fräscha möbler också för den delen. Sen är det porslin och glas i miljontals (lätt överdrift) och detta handlar folk som stolliga - jag undrar har inte vuxna människor sånt hemma?

Själv är jag nerlusad av det mesta som finns på Gengåvan - skulle nog få ihop några egna bord och kunna ställa mig och sälja!

Nästa anhalt är stan - jag ska köpa en ny ljusslinga till min franska balkong, den gamla har börjat bli trött. Den får hänga ute året runt och har hängt där nu 3 år tror jag så det är några tappra lampor kvar som lyser - men det ser inte så kul ut.

Sagt och gjort jag kilar ner på Åhléns där jag hittar en till ett hysteriskt pris, dumpar den med en gång. Vidare till Lagerhaus som tydligen bara har stjärnor, Hem o Hobby stjärnor i massor där också. Willys tänker jag då - brukar vara räddningen på det mesta. Hittar en som är superbra.......5 m lång och en massa små lampor för 79 kronor.

Just som jag står där och läser kommer en personal med varor och ska precis runda mig när han kör emot gaveln där jag står så ett regn av julljusstakar kommer regnande. Snabbt får jag fram mina armar och lyckas faktiskt fånga allihop till personalens stora glädje.....tack för hjälpen!

Jag är glad att jag har hittat en fin belysning tror jag. Hem och klipper bort den gamla belysningen, dit med den nya och gissa vad....lamporna lyser gult. Då tänker jag att det kanske tar en stund innan det blir vanligt ljussken. Men tittar då på förpackningen och ser en liten gul fyrkant.

Förbannat också tänker jag, sliter ner den nya ljusslingan, lägger den i kassen med den gamla......

Mitt i all uppståndelse glömmer jag kvittot och garantin i affären...så där står jag med lång näsa.

Netto nästa - där vet jag att det finns ljusslingor med vitt ljussken, kulörta lampor är hemska!

Det är måndag igen då och jag har börjat fundera på vad jag hade i mina fönster till förra advent? Jag har sett att när jag är ute och går på kvällen att det faktiskt är ganska många som redan har plockat fram sina adventsljusstakar.

När jag väl kommer ner till förrådet så hittade jag det jag ska fixa till senare i veckan.

I dag är det Världshejardagen - visste ni det? Snart heter väl varje dag något mer än den vanliga veckodagen.

Jag tänker efter lite - att när man är ute här på gatan och går så inte är det någon som hälsar, har man lite tur så kan folk kanske titta lite flyktigt på en i ansiktet.

Jag kan ärligt säga att jag går inte runt och hälsar på folk som jag inte känner. Men vad jag däremot gör är att försöka le och titta på människorna i ansiktet - om man då får ett leende tillbaka så värmer det så gott!

Så nästa gång du går ut och går eller tar en runda ner på stan om du nu inte hälsar på den du möter så le lite och titta varandra i ansiktet.

För är man ute på landsbygden så kvittar det vem man möter så alla hälsar på alla - det är lite trevligt och man känner sig välkommen. Vi kanske ska börja göra så i stan också?

Vi behöver ju inte vara konstiga bara för att vi gör världen lite vänligare.

Jag hoppas innerligt att ni har en relation som är stadig, att ni har någon som ni kan hålla i handen när det blåser, får ni frossa ska personen finnas där.

Själv råkade jag ut för något väldigt konstigt för några år sedan.

Hade vi inte levt i IT-åldern hade inte detta kunnat hänt.

Jag minns när jag var yngre så var det vanlig fast telefon som gällde. Vår telefon fanns i köket, en svart i backelit.....man satte sig på nedersta kökslådan för att ha ngt att sitta på sen satt man där och pratade i timmar.

Nu är det mail, SMS, MMS och annat som gäller.

Själv hade jag ett långt förhållande och hade väl inte förväntat mig följande som jag ska skriva om.

Han bodde i Danmark och vi hade hållit ihop i 6 år - jag var på väg ner och hade tagit ledigt i en vecka. Biljetter för tåg och färja var bokade sedan länge. Han ringde och bedyrade hur han längtade tills jag skulle komma och vad han hade planerat - allt lät ju toppen. Faktiskt var vi två helt vuxna människor med erfarenhet, barn och förhållanden bakom oss så vi var ju inte direkt gröna.

Två dagar innan jag ska ge mig av ringer han och säger - Suss du kan inte komma jag har träffat en annan????

Gissa om jag blev förbannad, förvånad, ledsen - ja alla känslor som finns.

Det blev ingen resa. Stena Line var faktiskt så vänliga så jag fick tillbaka mina båtbiljettpengar eftersom jag förklarade mig vad som hade hänt - o nog hade jag cred där för jag hade ju rest några gånger mellan Göteborg och Fredrikshavn.

Men denna gång kände jag mig verkligen sviken och med skägget bokstavligen i lådan. Hur han kände sig har jag aldrig fått veta!? Jag har sett honom här i stan - kanske är han här på jobb, kanske har han träffat någon annan som bor här.

Det är så svårt när inte människor kan vara ärliga och tala ifrån sitt hjärta. Det var ju det första jag sade till honom tänk på att det är mitt hjärta du håller i din hand!

Tyvärr var han som fågeln - fri och lyssnade inte till det hjärttat. Men vad är väl en fågel i handen när det finns tusen i skogen!

Alla ni som läser det här tala från ert hjärta från början det lönar sig och även om det gör lite ont så vinner det i längden!