Jag är väl inte den som direkt har gjort mig känd för att vara först ur startblocken på morronen men idag var jag det. Har köpt nya gardiner till mitt sovrum som gör att det ser ut som natt även om det är dag så varje dag är en liten överraskning beträffande vädret. Så idag när jag drog ifrån gardinerna slogs jag av en strålande sol - jösses vilken dag är det första jag tänker o sommar fortfarande!!

Det är nog bara jag vaken i hela huset, tassar upp äter frukost, läser tidningen i min ensamhet och tystna - härlig start på dagen.

Gör ett snabbkik på datorn innan jag faktiskt måste ta tag i att ge mig iväg - ska till Sherwoodskogen idag.

Nu är jag hemma från densamma.....resultatet blev 40 liter kantareller -armarna är nog längre nu tror jag än i morse!!! Några liter lingon, lite blåbär och så en jättefin sommarbukett från pappas trädgård - buketten står på vardagsrumsbordet och bara lyser av sommar. En del är perenner och en del är frön jag sådde i våras och detta får jag skörda frukten av nu!

Imorron blir det syltning av svamp, Västerbottenpaj, lingonsyltskokning - kanske lite shopping också!

Så nu sitter jag här med ett glas rött vin, känner mig rätt nöjd med dagen faktiskt. Ja jag har gått och blivit med en blender också - en onödig pryl kanske men ändå kul att ha! Som lite kuriosa hur många gånger använde jag glassmaskinen innan den for iväg till bättre behövande!

Efter en lång frånvaro här på bloggen så tänker jag nu ta upp bloggandet igen så här i de skälvande sista dagarna av sommaren.

Jag hör till dom som tycker att det är gott med sommar oavsett väder - men jag vet att jag är ganska ensam om att tycka att det kan vara skönt även om det regnar dag ut och dag in. Jo jag vet - bönderna får inte in sina skördar, vi får för lite sol o s v......Men tänk så mycket det finns att hitta på ändå - fast värmen inte är på topp, fast det regnar.

Den här sommaren har nog faktiskt varit en av de bästa på många år för min egna del.

Kanske är det dels för att det inte just har varit några större katastrofer på hemmaplan....bortsett från det envisa omprövandet för dottern vad gäller hennes körkort. Men nu har hon det och allt är frid och fröjd.

Tidigare somrar har varit fulla av sjukdom, död och elände - detta har vi klarat oss från i år hitintills i alla fall och det får man vara tacksam för!

Den här veckan har varit full av en massa möten - en del har varit planerade och andra oförutsedda. Det jag tänker tala om nu hör till veckans tråkigaste och mest oförutsedda möte - mer ett infallsmöte som både jag och dottern trodde skulle bli något positivt men säg den glädje som varar.

Dottern var i måndags på sjukhuset i Lidköping och gjorde en MR-röntgen på sin fotled, det gick snabbt. Väl ute i receptionen träffade både dottern och jag en fd arbetskamrat - ett glatt återseende med många skratt.

Väl ute i regnet så säger jag till dottern att vi kanske ska åka till Vara och se om pappa är hemma för ni har ju inte setts på så länge och jag har varken pratat eller sett honom på 6 år!!!

Sagt och gjort vi åker de 2,5 milen men där finns ingen far, inte i hemmet heller. Dottern ringer upp honom och då är han ute på ett jobb en bit därifrån. Vi försöker hitta dit men misslyckas, dottern ringer upp igen och vi bestämmer plats och tid var vi ska ses, eftersom han tydligen är på G för att luncha.

Så står vi då där dottern och jag och väntar i minst en 15 minuter. Han vet att dottern inte är själv så han borde ju förstå att det är jag som är med.

Han kommer sakta fram till bilen - tittar på Anna uppifrån och ner säger inte ett ord. Till slut får hon en kram - mig säger han hej till men inget mer. Anna pratar, jag pratar men inte han. Han står där på samma plats och trajar, spottar i backen, sparkar sig  på benet och kan inte säga något, han tittar varken mig eller Anna i ögonen.

Man kan tycka att han åtminstone kunde grattat till körkortet och den fina bilen - men ingenting, han tittar inte ens på bilen. När Anna berättar att hon har varit på sjukhuset för hon har en cysta på foten - frågar han inget om det heller.

Inte förrän Anna går fram och säger - jag åker nu så säger han bara hej då till henne!

Innan pratar jag om allt och inget för att försöka få igång någon som helst konversation men det går inte!!! Jag är kissnödig och när han hade tänkt att smita in och äta då följer både Anna och jag med eftersom vi ska gå på toa. Väl där så vänder han sig bort läser menyn, tänker inte säga hej då när vi är på väg att gå!?!!

Han borde väl blivit glad att få se mig med eftersom det var så länge sen - men inte en min.

På vägen hem resonerar vi livligt varför beter han sig så? Han borde väl blivit glad att se sin egen dotter, att det hon kämpat för har hon lyckats med.

I bilen säger Anna till mig "mamma är du ledsen"? Mitt svar blir då "näe men jag är så besviken inte minst för din skull men också för min att det finns personer som inte kan vända blad i sina liv så här 20 år efter skiljsmässan".

Nu  när det har gått några dagar tycker jag bara synd om honom och tänker att det är tur att vi alla är olika och det är tur att Anna är vuxen!