Så kom den då äntligen - snön. Det ligger ungefär ett decimtertjockt täcke av orörd snö utanför mitt fönster och visst är det vackert, hoppas nu att snön får vara kvar ett tag åtminstone för alla stora och små barns skull.

Jag är en person som alltid tänker positivt - det här ska gå, för det ordnar ju sig alltid till slut på något mysko vis!?

Men just nu är jag inne i en negativ spiral som bara gör mig trött, ledsen o en massa annat.

Jo då jag har ju mina sjukdomar som inte går att göra något åt - ett neurologiskt handikapp sen tidiga tonåren, kronisk värk.

Men just nu har det tillstött en massa andra saker i hälsosynpunkt och då tar man kontakt med sjukvården - i det här fallet Vårdcentralen som inte alls lyssnar. Jo dom skickar en tid och när den tiden blir har jag ärligt talat inte någon aning om. Jag har sökt för min åkomma tidigare men blivit hemskickad men nu får det vara nog - att ha symptom från magen är inte bra. Man ska inte tala avföring men vet ni att det borde vi göra oftare - vet du hur din avföring ser ut?

Jag tror inte många vet hur deras avföring ser ut - jag vet hur min ser ut, det finns blod i den ibland.....det är därför jag kontaktar vården. Jag är också oerhört trött som en typisk blodbrist och att något blöder - men väntan blir lång kan ni tro. Att åka in akut till sjukhuset är meningslöst det vet jag - eftersom jag själv arbetar på vårt stora fina sjukhus, man skickas hem med lite piller och vänd dig till Vårdcentralen.

Att jag sen vaknar mitt i natten och inte känner mig bra i min andra sjukdom gör att livet känns trögt i många hänseenden - nätterna blir många och långa med ångest, en inre röst som försöker lugna mig att sova så blir det bättre. Jag kan säga ibland lyckas jag bra ibland mindre bra!

Mitt mål är i alla fall att kunna komma iväg till London i maj - då ska jag må bra. Det finns så mycket planering för det redan, saker som är bokade.

Jag kastar inte in handduken så lätt men ibland känns det lite extra tungt. Ibland är man så ensam i båten och det är ingen vind - det står helt still.

Mina vänner försvinner också - det känns trist. Jo ni vet säkert där ute vilka ni är - jag vet att det finns några få och min lilla söta familj som är så starka, underbara och goa. Alla ni ligger mig varmt om hjärtat. Tänker på alla er som faktiskt orkar ha mig kvar - er andra som av någon händelse skulle snubbla in här och har valt bort mig hoppas att ni har någon som håller er i handen när vinden inte blåser så värst mycket.

Ta vara på det ni har och var rädda om era äkta vänner.