Varken jag eller någon annan kan väl undgå att vi fullständigt överöses med bloggare - de finns på Facebook, allehanda tidningar och du läser dom vilket du vill eller ej. Jag gör och alla verkar göra det också blogga.

Men trist nog är alla dessa damer för det är mest damer som skriver, okunniga i det svenska språket. Eller har jag kanske fel - är det för de ska vara så supereffektiva och vara med överallt. Hänga med i svängen, synas på bild i nästan alla tidningar, jobba mer än normalt, försöka sköta hem och barn - men i sista loppet får mamma komma.

Men för era läsares skull lär er stava rätt, särskriv inte ord - det ser så dumt ut och blir helt fel oftast - läser man en mening blir det ofta syftningsfel t ex jogging runda menar man då en runda med jogging eller jogging och en runda någon annanstans?

Att skriva storvulet att man har varit London och oj vilken helg det var - Buckingham Palace ville personen se. Tar en turistbuss hur man nu kan vara så dum och göra det.....den tar tid, istället för att ta T-banan. Personen i fråga vaknar vid Big Ben...men missar Buckingham Palace. Om någon känner sig träffad kan jag upplysa att platserna som är sevärda i London ligger ett stenkast från varandra och lättast tar man sig fram under jord mellan platserna. Ovanstående platser ligger dessutom så nära så det är enkelt att gå från plats A till B.

Sist men inte minst ska ni kvinnor där ute skaffa läppstift - betala då lite mer och gå in i en dyrare affär och köp ett av de bättre märkena. Det blir snyggast i längden - flyter inte ut, kladdar inte och ser proffsigt ut.

Ett litet tips till sist vänta med att köpa vinterkläder och skor - affärerna är överfulla av jackor och skor, troligtvis får man slumpa bort allt nu när vintern inte gör sig påmind. För vad händer i januari - jo då kommer vårkläderna!

Det brinner ute i alla träd - hösten är här. Hösten är här på många vis så även hemma hos mig. Ut med gamla soffan in med ny, hit med häftigt arvegods - hörnskåp, jättespegel med tuff bred guldram och ett litet väggfast marmorbord till. Sen lite annat lullull i lägenheten och vips är jag redo för hösten - redo för att mysa med en massa ljus och boa in mig i mitt hem.

Mitt försök att börja arbeta slutade ju pladask efter bara 2 timmars arbete och åter är jag där jag startade i juni. Det är trist att känna sig dysfunktionell och ångesten kommer krypande - ställer sig på bröstet och det känns som hjärtat ska hoppa ut. Den lilla djävulen sitter och tittar ner på mig på min axel och hejar livligt på....Susanne Susanne du klarar det inte - du klarar det inte. Men jag har bestämt mig att ta övertaget över djävulen......jag ska klara det här även om jag  behöver lite hjälp på vägen.

Nog känner jag mig som ett visset höstlöv som har tappat all sin färg - det är inte rött och det är inte gult......det har ramlat till marken och börjat ge upp hoppet.

Men även om jag är nere för räkning så ger jag inte upp - hoppet finns alltid kvar och jag glömmer inte att det finns alltid någon som har det värre.

Min fina familj och ni få vänner där ute jag älskar er, tack för att ni finns.

Ljuspunkten nu är min Londonresa till påsk - hotellet är bokat till en hyfsad penning, pengar har börjat sparats så jag kan gå loss i London när jag kommer dit.

Ibland sitter man bara ner och tänker vem ska trösta "Knyttet" - och Knyttet i det här fallet är JAG.

Kanske det här blir ett litet tråkigt blogginlägg men mina tårar finns där mest var dag men ingen tröst för mig - jag förväntas av familj och vänner att trösta och hjälpa andra.

Kommande vecka är det farfar som förväntas få min hjälp vid flytt trots 3 barn, 6 andra barnbarn och en hoper barnbarnsbarn....så är det just jag som har fått trofén att "Hjälpa till" - årets mesta prestation verkar det som.

Trots sjukskrivning sen midsommar och nu semester i 3 veckor fr o m måndag - känner jag mig tröttare än någonsin och mer sorgsen i sinn, det är ju sommar men den har bara passerat som ett trött höstlöv som dalar till marken.

Min far verkar ha börjat bli rörig också - som ensamt barn ska man ta hand om allt som finns där - hundar, hus, trädgård, och allt annat. En ilska har tenderat i honom som inte har funnits förut och även glömska - inte kanske så konstigt min farmor var rörig vid 70 och pappa är snart 73. Men vem tar hand om mig och mina tårar?

Jag förväntas ta hand om dottern...klart jag gör - men har jag styrka kvar till allt annat som SKA göras längre fram här på hösten såsom jobb, pappaövervakning, farfar???? Känns som kraschlandning - vill göra det som är roligt och som andra kvinnor i min ålder gör .......men jag har inte orken, spänsten, glimten - ja vem ska "Trösta Knyttet" till slut. Vill egentligen bara ringa på hos grannen och säga hjälp mig!

Det är gott att vakna upp sent på förmiddagen - jag så får man nog säga när man vaknar först klockan 10:00 på förmiddagen, trots det käner jag mig inte riktigt utsövd men men är man sjukskriven så är man. Nästa måndag börjar semestern på riktigt i 3 veckor och då händer inte så mycket egentligen mer än turista hemmavê - för er som inte förstår så innebär det att se det som finns i min närhet. Det som man ofta glömmer bort.

En cykeltur, bilturer, lite shopping, svampplockning, hundpassning, läsa böcker and so on.

Det är klippdax idag och jag blir uppringd av en stressad frissa som vill få i sig lite lunch så vi skjuter på klippet 15 minuter men oj vad duktig hon är - tack Ida på Klippcentrum på Commerce i Skövde.

Hem och fixar lite mat, ut på en rask promenad och sen titta på Lotta på Liseberg. På tal om Liseberg jag kikar in på deras program och upptäcker något som får det att spritta till i kroppen - okej Orup kommer dit 19/8 men något som jag inte trodde var möjligt att se mer är att The Ark uppträder där 25 augusti. Såg dom 18 augusti där förra året, för två år sen på Läckö och vilken upplevelse dom killarna ger verkligen allt - och nog fäller jag en liten tår fast jag snart är 46 år att dom ska sluta, det är en bit showbiz vi verkligen går miste om i Sverige. Är det killar som kan bjuda och showa på sig själva så är det The Ark - har ni inte sett dom gör det innan det är för sent.

Imorron bär det av på en tur runt vår avlånga sjö Vättern, med några stopp på vägen - mysigt.

Visst kan bli deppig värre när man virar upp persiennen en fredag som denna och ser att det regnar - och förmodligen har gjort så länge. Aha vad gör jag idag då - kanske lite nytta inne så som stryka, städa, tvätta osv.Nepps det bryr jag mig nog inte om ´- ni som känner mig riktigt vet att jag är ingen måstemänniska utan snarare detkanväntamänniska - var sak har sin tid!Faktiskt har mina tankar gått till varmare breddgrader och till vinter - en resa till Kap Verde, det kräver inte bara pengar utan en viss planering - usch fy jag som inte gillar planering.Nåväl hur grått och trist det än är så ner till stan och öppna upp plånboken för att förnya garderoben lite inför resan i vinter. Min tanke är att det nog bir rätt svårt att hitta både klänningar, fräscha shorts, tuffa sandaler, en o annan hatt när det är vinter här!Sagt och gjort fullastad med en massa kassar av kläder hemma efter några timmar på stan - faktiskt rätt nöjd, bortsett från en total kraschlandning av en cider i HM:s stengolv......en personal som glider förbi säger när jag ber om hjälp "Oj då". Oj då tänker jag med, sagt och gjort ....lastar över övriga Systembolagsvaror i en annan kasse och lämnar det kraschade och slafset på golvet mitt i butiken....jag har väntat här ett par minuter men inget händer. Okej jag jobbar inte här.Nu väntar bara beställning av resa. Dottern har semester och drömmer, jag gör detsamma över ett glas rött. Snart har vi februari och jag är där, lyssnar till kreolsk musik, äter mkt fisk, intar sol hela dagarna och njuter återigen av det ljuva livet!

Det är verkligen så att livet är underbart, det har jag fått erfara denna veckan.

Jag har även konstaterat att änglar finns - även om dom är levande, att riktiga vänner existerar trots att man ibland undrar vart alla vänner är. Men nu när det blev riktigt nödställt så visade det sig att i nöden prövas verkligen vännen och några få finns faktiskt också där.

Efter en helt vanlig varm tisdag och en massa kantareller rikare fick jag på tisdagskvällen åka ambulans in till sjukhuset. Under prio orange fick jag ett omhändertagande per omgående. Sköterska, doktor, ambulanspersonal var verkligen så proffsiga som man önskar sig i denna situation. Jag fick tillbringa natten på sjukhuset och även om jag bara kunde sova 3 timmar denna natt kommer detta dygn att för alltid vara kvar i mitt minne.

Väl framme på intagningsavdelningen hamnade jag tillsammans med två damer - Hedvig 86 år BARA och finlandssvenska med en livsglädje upp över öronen och Majlis 75 år som tyckte det var fantastiskt att jag kom in på salen eftersom jag sänkte medelåldern rätt rejält.

Dessa två damer var tämligen pratsjuka så att få en chans att läsa i min medhavda bok fick jag inte. Doktorerna på salen avlöste varandra, vi hade alla tre helt olika åkommor så specialister från alla håll kom och checkade oss.

Hedvig pratade sig igenom natten (hon pratade även när hon sov), Maj-Lis snarkade och hade öronproppar, själv fick jag en insomningstablett som inte gjorde stor nytta. Att sen klockan 5 på morronen behöva få lämna en massa prov gjorde att jag blev klarvaken.

Timmarna gick dock fort vi åt, pratade med doktorer, pratade med varandra och sen var det dags för oss att fara vidare. Jag fick åka hem, Hedvig till Falköpings sjukhus, Maj-Lis upp till medicinavdelningen.

Nåväl vad lär jag mig av detta dygn. Jo att änglar finns även om vården får ta en massa skit, så har jag upplevt motsatsen. Att ett möte mellan 3 kvinnor helt spontant kan bli något fantastiskt.

Att faktiskt det också finns vänner här på hemmaplan som är glada och tacksamma över att jag har kommit hem och mår som en prinsessa. Tänk att hälsan är så mycket värd och vänner kan betyda så mycket. Hade någon sagt till mig i tisdags kväll "Susanne du får 5 miljoner" då hade jag inte brytt mig, jag ville bara må bra. Det fantastiska får jag göra nu - bara med hjälp av lite justering av mediciner. Att återigen få känna solens värme, höra fåglarnas kvitter och bara få komma hem är livskvalité. Och undrar någon om jag har fått ta igen min sömn - jodå i natt sov jag 12,5 timma utan avbrott.

Vaknar tidigt det ösregnar ute och några åsksmällar hör jag - känner att mitt bröst helt plötsligt kan börja andas igen. Mina 29 grader inomhus börjar sakta att sjunka och lakan kan bytas till ett tunt täcke.

Ja jag är sjukskriven denna och nästa vecka så som det är bestämt, ska ta en färd till Hjo för att höra om det finns löja - men till min besvikelse finns det inte det  så det får bli en rökt sik.

Efter dett ett besök hos min farfar som mår rätt kass på överslussning från korttid till ett annat boende....men jag har i alla fall varit där.

Värmen igår varm hemsk och hade jag inte behövt göra ngt så hade jag nog suttit still i min läsfåtölj och läst en bra bok. Men plikterna kallade.

Hade ett besök inplanerat klockan 11:00 på Kvinnokliniken - mitt första i mitt liv. Väl innne träffade jag den goaste och mest förstående läkare i världen vilket löste mina problem ganska omgående. Undersökningen med ultraljud och annat gick så smärtfritt som något kan gå men när jag väl låg där i stolen och skulle bli undersökt så gick mina tankar till Heartbreak Hotel - där Helena Bergström undersöker Maria Lundqvist och jag kände mig ungefär lika utelämnad och faktiskt väldigt full i skratt - men allvar Susanne allvar skärp dig.

En tur upp på jobbet efteråt och en träff med en kollega fick dagen att flyta på och bekymmer som fanns att försvinna....för får man skratta går allt lättare.

Ikväll har jag ju fått skratta mycket eftersom min humor är Stefan o Krister och en fars sändes från deras tidigare produktioner - nästan så att man har lite svårt att somna eftersom man tänker efter vad dom har sagt och allting har en poäng. Hallå alla ni som inte tycker det är humor - vem har egentligen snuskig humor under bältet - inte är det dom utan det är i ditt huvud som tanken tar en snuskig väg under bältet.

Imorron ska jag lösa Melodikrysset, äta en jordgubbsfrukost, lösa Melodikryss, snicka en V75:a - det e jackpot...och ut i trädgården för att arbeta, härligt befriande för alla tankar. Mycket energi som jag kommer hem med imorron.

Så var det en sån där härlig dag då det är en massa plusgrader när man ska iväg till jobbet - ingen kofta utan kjol och en tröja. Lite konstigt svettigt när man väl är framme o kliver in på jobbet och det är rätt mkt kallare inne än ute.

En massa att göra och kort om folk - fika och allt känns okej men sen OJ! Jag får ngn form av panikångest och känner av min epilepsi.....som tur är finns min kollega Katarina där som har samma problem. Hon erbjuder sig att skjutsa mig hem men envisheten säger mig cykla hem.....okej med lite problem går det. Väl hemma somnar jag i hettan +30.....och sover i 3 timmar. Ringer min neurologsköterska som förstår och får tag i min speciella läkare av en tillfällighet...blir sjukskriven i 2 veckor och hoppas att få ett besök på mottagningen jag väntar på - akuttid var det sagt......fast det har gått 15 dagar och det  är ju inte akut direkt!

Får väl utnyttja solen och värmen så gott det går - men min epilepsi gör att det inte är gott att stanna i solen ngn längre tid.

Kanske man skulle ge sig ut i skogen och leta lite svamp istället.

Men tack Katarina för all hjälp, tack Ewa för du ringde mig o frågade hur jag mår!