Vill ni verkligen veta min dag?

Det kan jag ju inte veta men jag ska försöka förklara mig i enkla ord....den har varit jävlig och angenäm!

Vaknade med en fruktansvärd panik och ångest, en känsla att snart blir jag dålig - men ropade då min älskade goa dotter som kom.....satt vid min sida och hämtade en blöt tvättlapp, pratade lite lugnt till mig....o så plötsligt försvann allt.

Till er som inte vet har jag epilepsi som gör sig påmind när man minst anar det......o då i form av känningar....och det är så obehagligt!

Men dottern är min ängel och räddare - vi har det mörkt i rummet, jag får frukost serverad på en stor bricka i sängen. Sen gör vi Melodikrysset ihop och mina tankar styrar in på annat....det är alltid så att kan jag koncentrera mig på andra tankar försvinner mina känningar!!!

Okej farsgubben är på väg för vi ska ju övningsköra idag och köpa jeans hos Westis uppe på berget - men fortfarande är min oro kvar i kroppen.....just då känner jag för att krypa ner i ett djupt hål..men det är inte lösningen på mitt problem.

Fixar till mig, far kommer - dottern övningskör och det går så strålande.  Jag mår super....får helt plötsligt ngt annat att koncentrera mig på. Jeansköp blir av, övningskörning på krokiga vägar och en lång hundrpromenad med en massa sök och  träning och sheltie är verkligen rasen som du ska träna med...för de fattar galoppen genast!

Hemma igen....vad händer då jo jag känner mig kass på stört 2 ggr på raken.....kanske har jag koncentrerat mig så pass mkt och när jag kommer hem släpper allt - jo säkert är det så. Eftersom jag har haft min sjukdom i över 30 år så vet jag att det är så!

När jag är så att säga på "uppdrag" mår jag bra men när jag kopplar av stänger tydligen skallen av och felkopplar allt .....lite strange men så är det.

Hur som haver jag är glad och lycklig över livet ändå....allting är inte taget för givet.

Min farfar som är snart 100 om 6 mån faktiskt - ligger nu i lunginflammation och har sagt att nu vill jag inte leva längre.....det kan jag förstå! Han har funnit sin plats i tillvaron efter att innan sommaren ha bott kvar i sitt hus, klarat sig själv med barnens hjälp....Så nu har funnit sin ro.....han vill hem till farmor tror jag ...han vill inte leva längre säger han - slutat äta, dricker knappt.......och farfar jag tror säkert att farmor väntar där på dig....

Imorron tar jag nya tag och dottern läser teroi  för körkort - alla ni andra var nöjda och glada över ert liv, det är aldrig för sent för ngt.