Ibland sitter man bara ner och tänker vem ska trösta "Knyttet" - och Knyttet i det här fallet är JAG.

Kanske det här blir ett litet tråkigt blogginlägg men mina tårar finns där mest var dag men ingen tröst för mig - jag förväntas av familj och vänner att trösta och hjälpa andra.

Kommande vecka är det farfar som förväntas få min hjälp vid flytt trots 3 barn, 6 andra barnbarn och en hoper barnbarnsbarn....så är det just jag som har fått trofén att "Hjälpa till" - årets mesta prestation verkar det som.

Trots sjukskrivning sen midsommar och nu semester i 3 veckor fr o m måndag - känner jag mig tröttare än någonsin och mer sorgsen i sinn, det är ju sommar men den har bara passerat som ett trött höstlöv som dalar till marken.

Min far verkar ha börjat bli rörig också - som ensamt barn ska man ta hand om allt som finns där - hundar, hus, trädgård, och allt annat. En ilska har tenderat i honom som inte har funnits förut och även glömska - inte kanske så konstigt min farmor var rörig vid 70 och pappa är snart 73. Men vem tar hand om mig och mina tårar?

Jag förväntas ta hand om dottern...klart jag gör - men har jag styrka kvar till allt annat som SKA göras längre fram här på hösten såsom jobb, pappaövervakning, farfar???? Känns som kraschlandning - vill göra det som är roligt och som andra kvinnor i min ålder gör .......men jag har inte orken, spänsten, glimten - ja vem ska "Trösta Knyttet" till slut. Vill egentligen bara ringa på hos grannen och säga hjälp mig!