Jag har snart nått till mitten av livet - om jag ska bli lika gammal som min farfar.

Han är 99 år och det är en aktningsvärd ålder. Han bodde fram tills i somras i sitt hus och flyttade då in på ett äldreboende. En egen lägenhet med tillsyn dygnet runt.

Om jag får bli så gammal vet jag ju inte men om jag blir lite skröplig så vill jag nog få det som han har det.

Mycket pratas det om hur dålig vår äldrevård är - läste precis att en person hade hittats död någonstans i Sverige i sin lägenhet efter 8 månader och då kan man verkligen undra vart är vi på väg.

Min farfars boende är fullt av personal som har en massa kärlek att ge till de boende. Farfar har t o m börjat spela dragspel igen vilket han inte har gjort på 25 år. Det var en personal som fick höra att han hade ett dragspel - då tog hon med sitt dragspel och vilken glädje det blev.

För någon månad sedan när jag var där så doftade det äppelkaka i hela trapphuset - man bakade.

Man lagar all mat på plats och det är inte många boende på varje lägenhetsplan. Grönsakerna väljs noggrannt ut dag från dag och är inte förkokta och sega!

Min farfar har helt plötsligt börjat gå upp i vikt eftersom han äter bättre mat och mer näringsriktigt. Även om han är som en myra i maten så är maten så god att han pillar i sig så mycket han orkar.

Personalen gör ett fantastiskt jobb både med personlig vård, samtal, mat, utsmyckning av de gemensamma utrymmena - man tror inte att det är ett äldreboende.

Jag vet att den dagen farfar sluter sina ögonlock för gott så kommer han inte behöva att göra det ensam - då finns någon vid hans sida och håller hans hand.

Tack fina och omtänksamma personal.

Jag har suttit och tittat på Hood ikväll och det är honom jag vill ha, men han kommer ju inte  så jag får vä vänta ja ja men då är det väl läge att tala om allvarligare saker!

Sitter här vid datorn och chattar med några vänner som jag har!

En av dom är en närmare vän som känner mina släktingar, och en annan är en min dotters skolkamrat.

Jag får av den förstnämnda en stor respons då hon frågar om en massa och vi ventilerar en  diten o datten tills hon blir hungrig och ska gå och äta och vi bestämmer att vi hörs någon annan dag.

Den sistnämnda samtalar jag vid en längre stund tills jag nämner hennes dotter och att hon har mobbat min dotter i skola och att det till slut leder till att  hon får byta skola.

Hennes dotter säger att hon har absolut inte varit med på det här, och hon känner sig inte skyldig utan det var lärarnas fel.

Jo då visst kan jag hålla med om det till en viss del men inte backade tjejen i fråga utan hon gick med mobben. Det fortsatte dag ut och dag in och min dotter mådde så dåligt till slut att det var ont i magern, ryggen, ja överallt och då förstod jag.

Går hon till skolan kanske hon inte finns mer!

Idag erkänner inte denna tjej att hon var med i mobben utan att det var andra som startade det hela - då kan jag undra varför sa ingen stopp. Varför sa ingen lärare stopp, varför fanns det ingen elev som inte ville vara med. För jag vet att det fanns elever som inte var där och  dem är min dotter goa vänner med idag.

Mobben vill inte min dotter ha med att göra.....mobben vill inte kännas vid vad dom har gjort. Men så är det väl - en mänsklig vinkel att "nej jag sa eller gjorde inte det".

Jag har från min dotter fått ordagrant vad mobben sa och vad ingen gjorde åt det, jag vet vilka och vem som var med. Det är fegt av er och inte stiga fram och säga förlåt.

Ni är vuxna nu allihop och egentligen behöver ni varann men det som hände där bortom kröken är kanske svårt att bearbeta och förstå..

Man kan ändå hoppas att det kommer något gott ur detta - att lärarna förstår, att eleverna lär sig något åminstone att några lär sig något. Att det finns en framtid på gymnasiet där man tar hand om alla oavsett om hur du är, hur du går, hur du pratar eller ngt annat så finns lärarna där - mobben har försvunnit.

Alla ni som har varit grupp och mobb - hur mår ni, kan ni förstå, kan ni någonsin tänka att det är som att möta ett spöke när man går till skolan, att man kanske hellre tar sitt liv än att möta er.

Tänk efter före och ha lite empati - eller lär er kanske ordet empati om ni inte kan det!

Tack alla ni som läser detta och förstår - då har ni hjälpt min dotter, då har ni puschat iväg en börda som har varit tung att bära!