Det är fredag och det är skönt, arbetsveckan är slut för många, en del går på sina arbetspass (fler än vi faktiskt kan ana) jag har varit en av dom för ett antal år sedan men det var inte det jag tänkte på just nu.

Vår ålder sätts ofta i siffror, men skulle lika gärna kunna sättas i olika tillstånd.

När vi är små och under vår uppväxt kommer vi med jämna mellanrum i trotsålder, sen blir det tonår och så flyter det på men så kommer det som är mest otäckt när vi inte längre inser vår ålder.

Jag har haft några skimrande exempel i min egen närhet!

Under min uppväxt hade jag min mormorsmor och mormorsfar nära mig, vi var där var dag för att ta hand om dom, handla mat o s v - för att flytta var ju inte tänkbart även fast mormorsmor var rena snurren i huvudet och bara 85 år och hennes make mest arg hela tiden och bara 82 år. Sent om sider så fick min mor dem att flytta till ett äldreboende vilket naturligtvis var en lättnad för oss - vi hade inte längre pass 24 timmmar/dygn.

Men säg den historia som inte upprepar sig.

Nu senast farfar 99 år gammal. Boende kvar i sitt hus i Tibro - för att han klarar sig så bra med sina barn. Och hur gamla är barnen då - ja min pappa är äldst han fyller 73 nu i november.

Ingen säger åt min farfar att flytta eller åtminstone tänka på det för att sånt pratar man tydligen inte om till den generationen eller man har aldrig pratat om problem eller annat någonsin och då är det svårt på ålderns höst att liksom börja med det.

Ibland hjälper dock naturen till på vägen. En dag i juni när vi kom dit mitt på dagen var dörren låst, persiennen till sängkammaren nerdragen - jag trodde naturligtvis nu är han död. Går in hittar honom på golvet under sängbordet på mage.

Sen följer en konversation mellan honom och mig där vi gapar till varann (han hör dåligt) denna ska jag inte återge här. Men min första tanke var lårbenet är säkert av med tanke vilken ställning han låg i och hur länge han legat där visste han inte - trots att han är klar som glas i knoppen.

Ambulans in för check på sjukhuset ingenting skadat där, några dagar fick han stanna och till allas lättnad blev det sen korttidsboende för utvärdering.

Idag bor han på ett äldreboende med egen lägenhet, stormtrivs, har hjälp dygnet runt av jättego personal som lagar maten på avdelningen.

Kan ni gissa - farfar har börjat spela dragspel igen - det har han inte gjort på 25 år säkert.

Så nu har jag talat med dottern, blir jag så jäkla envis säg till mig då, låt mig inte bli en belastning och oro. Hjälp mig på ålderns höst så du får lugn och ro!

Vi har precis gått in i november, det är grått, trist men faktiskt varmt ute - skönt att snön låter vänta på sig och så även kylan.

På lördag är det Alla Helgons Dag - jag vet ju inte hur många av er som egentligen tänker på det?

Själv har jag nog inte reflekterat över den här dagen så mycket förut förrän min mor avled för 3 år sedan - då fick helt plötsligt den kommande helgen en annan innebörd.

Jag är inte religiös på något sätt men jag uppmanar alla er som läser det här att besöka en kyrkogård på kvällen under denna helg - det är magiskt med alla ljus. Man kan nästan känna själarna sväva över gravarna och i minneslunden.

Själv kommer jag bege mig till minneslunden för att tända ljus - det är där min mor är spridd, stanna upp en stund och tänka lite extra på henne.

Ibland önskar jag faktiskt det skulle finnas en lång stege så jag kunde klättra upp till henne där uppe eller vart hon nu finns - skulle inte spela någon roll hur många steg det skulle vara, det vore värt all möda att få mötas igen.

Lördagen innebär också besök i kyrkan - trots att bara 3 år har gått har det blivit en tradition och man förstår att jag är inte ensam att ha en sådan tradition för kyrkan brukar vara full med folk.

Om du nu inte har lust att ge dig ut på kvällen till en kyrkogård - tänd ett ljus eller flera hemma och tänk på någon som har stått dig nära men som kanske inte finns med längre, det känns skönt och rogivande!

Det kan heta mycket, kan komma från många ställen men en sak är säker jag tänker inte prova på detta fantasilösa sätt att handla.

Jag tror heller inte att det är ensamtstående mammor som köper detta koncept eftersom det inte är direkt billigt.

Nu undrar ni förstås vad jag pratar om? Jo dessa färdiga matkassar som heter så fint "Linas matkasse", "Tasteline" och med sitt fina säljargument "billigare än i butiken".

Är det någon som går på det här....? Skulle en matbutik sälja färdiga matkassar via nätet billigare än i butik - knappast!

Alla ska ju tjäna pengar som tjänar pengar på någon så är det ju hela tiden.

Vilka som köper dessa matkassar det kan man spekulera i - förmodligen höginkomsttagare som har sååå himla ont om tid att dom inte hinner åka till butiken och handla mat, för det lär ju inte vara den ensamstående mamman som stretar och drar för att få sin vardaga att gå ihop.

Vad finns det då i dessa kassar?

Ja uppriktigt sagt så vet jag inte det eftersom det inte skulle falla mig in att gå och köpa något så fantasilöst. Att fixa sin egen variationsrika kost är bara kul och intressant och inte behöver det ta någon större tid heller.

Jag har ingen bil - jag tar cykeln till matbutiken och handlar mitt käk och jag hinner en massa i alla fall.

Jag skulle tycka det vore roligt om det var som det var förr eller t ex i Danmark att man kan gå till slaktaren och välja sitt käk man ska ha - just den köttbiten vill jag ha, eller den biffen. Mjölkbutiken nästa o s v.

Kanske tar detta längre tid - jo jag vet vad jag pratar om eftersom jag har tillbringat några år i Danmark - men nog kan jag säga att det var mycket trevligare och gemytligare sätt att handla.

Internet är bra men inte till allt.

Nu är det ganska längesedan jag blev medlem på Facebook och helt plötsligt öppnade sig enorma möjligheter som jag inte hade tänkt på förut.

Var är alla gamla vänner - vad gör dom nu?

Ni ska veta jag har hittat en hel drös vänner, släktingar o andra trevliga personer.

Som ett exempel fann jag min exsvägerska som jag inte hade talat med på 20 år och när vi då satt där och chattade på var sitt håll kom vi på "Skype" - yes nu kunde vi ju se varandra också utan att det kostade en krona, ni ska tro att vi tyckte att vi var moderna.

Idag har jag funnit ytterligare ett gyllene exempel min barndoms mesta vän - tack för du har ett ovanligt namn!!! Och tack för du vill vara min vän!

Om man tänker efter så har vi bokstavligen vuxit upp brevid varandra sen vi föddes eftersom det inte skiljer mer än 9 dagar på oss - mycket kul, mycket gråt, många lekar och annat hann vi med genom åren. Nu är vi vuxna men det är inte för sent att fortsätta där tråden tog slut en gång , vi knyter helt enkelt ihop den och fortsätter även om vi är lite mer slitna, förmodligen klokare och förståndigare nu.

Sen finns det andra vänner här med som påstod sig vara mina vänner men som vände hela ryggen åt mig helt plötsligt när det blev jobbigt för mig - då stack ni fast det kanske ni har glömt. Att jag sen ställde upp när det var dags för att gå och köpa gravtest (det var ju så skämmigt), täcka upp för olika saker, vara er tröst när gråten kom det är förmodligen glömt.

Ni lever ert fina liv, i fina villan långt bort från min verklighet förmodligen! Men vem var det som hjälpte er upp på banan en gång, vem kunde ni ringa till mitt i natten - det är lätt att glömma och jag har svårt att förlåta för sådana vänner kvittar mig.

Jag har även hittat delar av min familj här kusiner, min morbror - tack för att ni finns och tusen kramar till er som orkar med mig ni är guld värda.

Alla ni där ute gör en inventering bland era sk vänner ska ni se att det finns inte så många kvar när ni är klara.