De flesta av oss lever livet och det rullar på, vi ställer oss inte frågan om vår nästa hur den mår eller ens om bästa väninnan mår bra - visst hon är alltid glad så det är väl igen fara med henne / honom?

Själv har jag hamnat i träsket av panikångest men känner ändå ett stöd från några nära anhöriga, någon enstaka arbetskamrat. Jag kan även känna stöd från kändisar som berättar sitt livs historia hur deras scenskräck eller att livet har snurrat på för fort.

Jag blir så glad när dessa publika människor öppnar sig och berättar sin historia - de vågar blotta sig! Jag har inte svårt att prata om mina problem men ett känt ansikte ger dessa problem en annan syn på problemen som många av oss har.

Jag är kritisk mot att det är så lång väntetid att få terapi, jag har själv gått och väntat snart 5 månader för att få kognitiv beteendeterapi, hade jag haft en massa pengar hade jag kunnat betalat detta själv - men nu är det inte så jag får vackert vänta. Min remiss är en 0.

Vad ingen tänker på är min ensamhet, min ångest, min panik! Det som drabbar alla är dessa skattepengar och kronor hit och dit som jag faktiskt kostar när jag går hemma dag ut och dag in. Det räknar ingen. Jag har nu gått hemma i stort sett sen i maj......det är lång tid och inget händer, ingen hjälp finns att få på min arbetsplats och det är det stora sjukhuset.

Jag får vackert ställa mig i kön på vårdcentralen till KBT och då bedöms jag som inte ha något behov av hjälp omedelbart eftersom jag inte är självmordsbenägen. Men vad man inte väger in är mina andra kroniska sjukdomar som påverkas av detta!

Vårt samhälle är konstigt. Men tack ni som finns där och här nära för mig. Jag är inte konstig, knäpp jag behöver bara en liten stöttepelare så jag kommer på rätt köl igen.

Det händer titt som tätt att jag funderar på mitt yrkesval - kanske är det för sent att byta eller inte? Egentligen är väl ingenting för sent i livet det är väl bara ens egen inställning.

Det slår mig just idag när jag står och fixar maten på eftermiddagen. Alltid och då menar jag alltid är mitt kylskåp fullt med mat likaså frysen. Ett av mina stora intressen är nämligen matlagning.

Just när jag står där och lagar mat då ställer jag mig frågan varför jobbar jag inte med det här för - det är ju så roligt. Det är är fröjd för öga, smaklökar, näsan och inte minst magen  samt tillfredsställelsen att se andras nöjda miner när man har stått där och tagit sig tid att kocka.

Jag avsätter ganska mycket tid varje dag till just matlagning för det är viktigt både att få äta god mat och att kunna umgås kring matbordet när man samlas framåt kvällen.

Fast det klart om man hade det här som sitt yrke så skulle det säkert inte vara lika roligt.

Satt faktiskt och småskrattade för mig själv när jag förra veckan tittade på "Här är ditt kylskåp" - där det var ganska torftigt med mat i Carola Häggkvists kylskåp och veckan innan var det Henke Lundqvist, det fanns inte mycket där heller.

Skulle en kock komma hem till mig och få fria händer lovar jag att han skulle tycka att han hamnat i paradiset. Här finns det mesta utom blodpudding och makaroner - det är inte mat i mina ögon!

Just nu ligger en fin bit högrev, en bit entrecote, en hel anka och en massa annat gott och väntar på att bli tillagat.

Vaknar  till denna onsdag och är så trött trots att jag har sovit nästan 10 timmar - kan inte riktigt förstå varför jag är så himla trött, kanske har det med årstiden att göra.

Fast november har ju varit ganska härlig i år ändå mot andra år.

Jag kan se när jag vaknar att solen försöker kika in bakom gardinen - det är ett antal minusgrader ute, usch vill egentligen ligga kvar.

Men solen väcker mig och jag tänker på vad jag ska göra i eftermiddag - återkommer senare om det! Blir då fylld av energi och går och fixar frukost.

Gissa vad som händer?

Jo då när jag spanar bortöver stan kan jag se som en vägg som kommer svepande in över huset och träden, dimman tätnar med andra ord. Eracker skagga säger man här i västergötland åt sånt.

Det börjar blåsa och det ser vansinnigt kallt ut, även fast jag har ny jacka och mössa så väljer jag att stanna inne en stund till.

Sen kommer dom - kommunen med sina stenar och sprider ut dom återigen på trottoaren. Minns hur det var förra vintern när det mest var halt hela tiden - inte sandade man utan hade man lite tur hade man lagt ut krossad sten som kändes ända in till foten.

Stenen  gjorde dessutom inte någon nytta utan kom mer i rullning under foten.  Tack vare detta billiga isbekämpningssätt ramlade jag två gånger i vintras och slog mig rätt rejält - tack för det Skövde kommun!

Nä nu väntar jag med att gå ut. Jag ska ju ut i eftermiddag och ? jag just det så var det, återkommer med det senare vad det var jag skulle göra.

Plockar fram min pilatesboll, matta och gummiband - så får jag träna lite inne!

Någon liten muskel ska jag väl lyckas väcka till liv i alla fall - så får det bli!

Fick höra att årets julklapp är "Matkassen".

Något institut har tagit fram en trendig grej som då ska vara denna kasse och tanken är väl att man ska ge bort någon form av prenumeration av denna.

Tog mig lite tid och kollade vad priset på en sådan här kassa här - det finns en uppsjö lycksökare som plockar ihop och levererar dessa.

Priset ligger från 650 kr och uppåt för mat för 5 dagar. Men jösses säger jag då - vilken form av lyxmat innehåller den då. Vad är det som kostar i denna kasse?

Jag vill faktiskt ta mig den tiden att gå till butiken själv och handla, fundera ut vad vi ska äta, kanske bara få en känsla när jag är i butiken - aha det har jag inte lagat på länge det får det bli!

Att betala långt över 100 kr dagen för mat till 2 vuxna och 2 barn är för mig en gåta - eller kanske inte det ska ju till sist vara någon som tjänar pengar på den här kassen. Det ska ju inte gå jämt upp utan handlaren ska leva gott på det här med, glömde det.

Så räkna med minst 2000 kr för vardagasmaten om ni tänker köpa den här kassen och sen kommer basvarorna till om ni inte har dom hemma. Helgmaten den får ni klara bäst ni vill, jag vet att jag oavsett dag kommer att laga lika god mat för det här är inte min grej.

Det är inte det att jag inte är öppen för nya grejor - mitt matkonto varje månad är nog faktiskt större än vad de här kassarna kostar men det är inget kul koncept. Ändå är vi bara 2 i familjen.

Har vi verkligen så dåligt med tid att vi inte hinner handla själva - trots att många har 2 bilar, all lyx i världen - men det kanske är just därför man inte hinner till butiken! Trots att handlarna, i alla fall de större kedjorna har öppet till klockan 22:00.

Det finns egentligen inget direkt att se på TV men ändå sitter jag där och tittar på Beckfilmen som jag har på DVD - den slutar strax efter 23:00 och då kopplar jag om till Kunskapskanalen som kan ha väldigt bra program sent.

Jag blir som limmad vid programmet som handlar om Förintelsen inte så mycket om hemskheterna utan snarare att mina tankar går till min uppväxt där jag faktiskt hade människor runt omkring som hade just varit i Auschwitch och kommit ut.

Kanske också just därför jag har läst Ninas resa, sett Anne Franks dagbok och har en familj som har berättat en massa för mig.

Min mormors mor var i Tyskland som 19-åring under sin ungdom och hon har berättat för mig när jag var i 10-årsålder hur hon hade det, hur det var att vara ung där, vad som hände - hennes historia är viktig att föra vidare.

Dessutom i vår hemby om man nu får kalla det så - fanns det judar som hade klarat sig ur koncentrationslägren som berättade sin historia - där jag själv har suttit och lyssnat.

Därför får vi aldrig glömma vår historia eller andras, därför får vi aldrig glömma att berätta vidare det som är värt att talas om.

Jag har ett helt bagage av historier som är sanna och som jag kan skriva om och som jag ska göra när tid blir, jag samlar ihop dom. Det är spännande och jag vet att det finns en massa av er som vill lyssna.

Jag blir så rörd när jag ser dom här programmen och tänker på de jag har känt som inte lever längre men som har överlevt - jag lovar mer kommer. Dessutom har de faktiskt orkat berättat sin historia, de har visat sitt nummer vid sin handled och man har varit så gripen av stundens allvar - man undrar hur människan kan vara så grym. Men faktiskt pågår det här till viss del i vår värld ännu i vår tid.

Sov så gott och hoppas ni får en fin dag imorron så hörs vid och jag skriver till er igen/Kram

Vi lever i landet lagom där det mest förbjudna är att sticka ut eller att verkligen stå för det man säger!

Men jag har bestämt mig för att jag är den jag är och då kanske jag inte passar in helt och hållet i formen lagom.

Jag tror nog att du precis som jag inte har ett hem som går helt i svart och vitt - där det inte finns några gardiner, utan du har lite blandning av det som är gammalt och nytt, lite ärvt, lite stött.

Mycket av dagens lagom i fråga om inredning är svart och vitt - sen ska vi inte heller ha några gardiner - för mig ter sig allt mer som en operationssal på sjukhuset. Där ser det ut så får vi ändå säga att det blir en lagomnorm för sjukhussalar finns det gott om.

Faktum är att jag förra veckan läste i det magasinet jag fick hem med posten att det nu inte alls ska vara svart/vitt utan trämöbler blandat med lite nytt/gammalt och gardiner. 

Så om man ska ta ut svängarna och hänga med så får man konsumera en massa, ha en väldigt hög inkomst, gilla att möblera, göra många hål i väggarna o s v - då är man lagom och framförallt inne.

Nu vill jag inte vara sån - kanske har jag lite tur som har fått ärva en del gamla grejor som är urläckra vilket gör att jag har närmat mig lagom lite, jag har heller aldrig slutat ha gardiner eftersom det blir sånt eko inne då, jag har en ny soffa, ny TV.

Sen har jag säkert en massa andra saker också som passar in i modet både i hemmet och på kroppen just nu - har jag gått och blivit lagom??? Shit det var ju det jag inte ville bli.

Jag är ju också ganska vanlig vad gäller arbete - jobbar på sjukhus, åker bussen till jobbet även det rätt lagom vanligt.

Är ovanligt olagom på några punkter. Gillar inte makaroner, blodpudding, campa, trivs hemma, ogillar att alla måste se likadana ut - var som du är tjock/smal sluta jaga kilon bara du mår bra. Planera inte in livet i en agenda för det är väldigt lagom när man är svensk - in i minsta detalj är Filofaxen iprickad. Jag har inget sånt i mitt liv och det är skönt eftersom jag vet hur sårbart livet är.

Eftersom jag blev svårt sjuk vid 13 års ålder vet jag att livet kan vändas över en sekund och då är du helt plötsligt inte lagom. Då måste du få vara olagom beroende på dagsform - inget är självklart längre.

Att inte kunna göra det du vill, att inte vänner hör av sig längre, att livet rinner förbi fast du inte vill. Men lugn nu det finns de små tillfällena som är så viktiga dom tar jag till vara. Till sånt behövs inget hysteriskt Filofaxliv, ingen planering utan bara spontana möten, en promenad i solen eller något vanligt som jag vill göra!

Jo jag vägrar  verkligen att hänga med i denna hysteri det är kring Fars dag.

Det finns väl bara ett syfte kring denna dag - att butikerna ska få sälja en massa onödigt krafs till våra pappor som sen bara blir liggande.

I vår familj har vi aldrig uppmärksammat denna dag utan istället är väl alla dagar på året både fars och mors dag. Jag ringer min far varje dag och hör hur det är. Oavsett när, var och hur så bryr jag mig och inte behöver det vara någon speciell dag för att jag ska bjuda honom på mat eller ge honom något!

Samma fenomen råder kring Mors dag och jag har inte uppmuntrat min dotter att köpa något speciellt denna dag men gärna en uppdukad frukost denna dag eller middag som jag inte behöver laga.

Fast i vår familj hjälps vi åt med det mesta - det är ingen speciell som diskar, tvättar, städar - allting går ju så mycket fortare om man hjälps åt och man får tid över till annat som är trevligt.

Ni som följer min blogg kan jag berätta att i natt har jag fått sova som en björn. Kom hem vid 18 - tiden igår och var då lite frusen och trött. Duschar, slår mig ner i min fåtölj och ska titta på Postkod......jag är så trött så ögonen åker igen.

Ut i köket för att fixa kaffe med hopp om att vakna till - för tanken var att jag åtminstone skulle orka se på "Så mycket bättre" - stön och stånk men nöd och näppe så orkade jag se det.

Sen i säng och sov fram till 09:30 då dottern väckte mig....jag har nästan sovit ett halvt dygn!!! Denna natt har inte klimakteriehormonerna härjat med mig allt har varit tyst och stilla och lugnt.

Det är faktiskt lika spännande varje kväll jag lägger mig om jag ska få sova eller inte - men jag antar denna frågan får jag leva med ett tag framöver. Läkarna säger att som din mor hade det i klimakteriet brukar vara brukligt att även döttrarna får det sedan - i så fall tycker jag väldigt synd om mig. Ha det!

Vad gör alla andra i min ålder har jag börjat fråga mig? Okej det här är en kvinnlig men också manlig fråga för mannen i ett förhållande blir synnerligen lidande också.

Jag har alltså kommit i klimakteriet - min mor hade ett helvete i väldigt många år och detta är oftast ärftligt och nu är jag 46 och jag är där vid deadline.....kan inte få mer barn, men sånt kvittar ju när barnen är vuxna. Men det finns så mycket mer som händer i kroppen.

Helt plötsligt vaknar du om natten med hjärtklappning, lakanet under dig är genomvått, det känns som döden står och väntar, sex det är inte något som man överhuvudtaget har lust till.

Kroppen börjar fysiskt att hänga - brösten dras neråt det kan bero på jordens dragningskraft, man blir rundare kring höfterna - trots att man äter lika lite/mycket som förut och jag rör mig som en stolle upp och ner för vårt berg i staden.

Nå väl sagt och gjort - denna helt ovända jag vill jag inte vara. Jag ber min läkare skriva till Gynmottagningen för att få någon form av lindring. Väl där erhåller jag hormonplåster som ska skänka mig livet tillbaka.

Åh livet återvänder för några veckor sen går det bara utför......alla biverkningar som står på bipacksedeln får jag, inte konstigt att jag inte kan jobba, inte konstigt att jag är personlighetsförändrad.

När jag tar kontakt med gynläkaren första gången säger han lite skrattretande "Susanne du måste ha tålamod", nästa gång efter ytterligare en månad när vi har kontakt säger han "sluta med hormonplåstren du har biverkningar".

Så nu är jag tillbaka på ruta ett och tycker nog att det är att föredra.....blodvallningar, hjärtklappningar, rödbrusiga kinder i all ära - men det är nog att föredra före alla läkemedel i världen.