Vi lever i landet lagom där det mest förbjudna är att sticka ut eller att verkligen stå för det man säger!

Men jag har bestämt mig för att jag är den jag är och då kanske jag inte passar in helt och hållet i formen lagom.

Jag tror nog att du precis som jag inte har ett hem som går helt i svart och vitt - där det inte finns några gardiner, utan du har lite blandning av det som är gammalt och nytt, lite ärvt, lite stött.

Mycket av dagens lagom i fråga om inredning är svart och vitt - sen ska vi inte heller ha några gardiner - för mig ter sig allt mer som en operationssal på sjukhuset. Där ser det ut så får vi ändå säga att det blir en lagomnorm för sjukhussalar finns det gott om.

Faktum är att jag förra veckan läste i det magasinet jag fick hem med posten att det nu inte alls ska vara svart/vitt utan trämöbler blandat med lite nytt/gammalt och gardiner. 

Så om man ska ta ut svängarna och hänga med så får man konsumera en massa, ha en väldigt hög inkomst, gilla att möblera, göra många hål i väggarna o s v - då är man lagom och framförallt inne.

Nu vill jag inte vara sån - kanske har jag lite tur som har fått ärva en del gamla grejor som är urläckra vilket gör att jag har närmat mig lagom lite, jag har heller aldrig slutat ha gardiner eftersom det blir sånt eko inne då, jag har en ny soffa, ny TV.

Sen har jag säkert en massa andra saker också som passar in i modet både i hemmet och på kroppen just nu - har jag gått och blivit lagom??? Shit det var ju det jag inte ville bli.

Jag är ju också ganska vanlig vad gäller arbete - jobbar på sjukhus, åker bussen till jobbet även det rätt lagom vanligt.

Är ovanligt olagom på några punkter. Gillar inte makaroner, blodpudding, campa, trivs hemma, ogillar att alla måste se likadana ut - var som du är tjock/smal sluta jaga kilon bara du mår bra. Planera inte in livet i en agenda för det är väldigt lagom när man är svensk - in i minsta detalj är Filofaxen iprickad. Jag har inget sånt i mitt liv och det är skönt eftersom jag vet hur sårbart livet är.

Eftersom jag blev svårt sjuk vid 13 års ålder vet jag att livet kan vändas över en sekund och då är du helt plötsligt inte lagom. Då måste du få vara olagom beroende på dagsform - inget är självklart längre.

Att inte kunna göra det du vill, att inte vänner hör av sig längre, att livet rinner förbi fast du inte vill. Men lugn nu det finns de små tillfällena som är så viktiga dom tar jag till vara. Till sånt behövs inget hysteriskt Filofaxliv, ingen planering utan bara spontana möten, en promenad i solen eller något vanligt som jag vill göra!

Jo jag vägrar  verkligen att hänga med i denna hysteri det är kring Fars dag.

Det finns väl bara ett syfte kring denna dag - att butikerna ska få sälja en massa onödigt krafs till våra pappor som sen bara blir liggande.

I vår familj har vi aldrig uppmärksammat denna dag utan istället är väl alla dagar på året både fars och mors dag. Jag ringer min far varje dag och hör hur det är. Oavsett när, var och hur så bryr jag mig och inte behöver det vara någon speciell dag för att jag ska bjuda honom på mat eller ge honom något!

Samma fenomen råder kring Mors dag och jag har inte uppmuntrat min dotter att köpa något speciellt denna dag men gärna en uppdukad frukost denna dag eller middag som jag inte behöver laga.

Fast i vår familj hjälps vi åt med det mesta - det är ingen speciell som diskar, tvättar, städar - allting går ju så mycket fortare om man hjälps åt och man får tid över till annat som är trevligt.

Ni som följer min blogg kan jag berätta att i natt har jag fått sova som en björn. Kom hem vid 18 - tiden igår och var då lite frusen och trött. Duschar, slår mig ner i min fåtölj och ska titta på Postkod......jag är så trött så ögonen åker igen.

Ut i köket för att fixa kaffe med hopp om att vakna till - för tanken var att jag åtminstone skulle orka se på "Så mycket bättre" - stön och stånk men nöd och näppe så orkade jag se det.

Sen i säng och sov fram till 09:30 då dottern väckte mig....jag har nästan sovit ett halvt dygn!!! Denna natt har inte klimakteriehormonerna härjat med mig allt har varit tyst och stilla och lugnt.

Det är faktiskt lika spännande varje kväll jag lägger mig om jag ska få sova eller inte - men jag antar denna frågan får jag leva med ett tag framöver. Läkarna säger att som din mor hade det i klimakteriet brukar vara brukligt att även döttrarna får det sedan - i så fall tycker jag väldigt synd om mig. Ha det!